Ibland känns det bra och ibland känns det sämre. En jämn och fin balans hade varit tjusigt. Har tappat förtroendet för människor i både min omgivning och i andras. Känner mig ensam i det faktum att jag inte kan lita på att det jag säger stannar.
Känner mer och mer att desto tystare jag är desto tryggare är jag och andra.
Vet en hel del om andra och det stannar hos mig men tyvärr är inte alla så och jag har alltför ofta råkat ut för att saker som har blivit sagt används emot mig senare eller att det vinklas så det blir helt fel och idioter ha fått en snaskig historia att gotta sig i.
Tex fick jag besök av en manlig bekant EN kväll och sen var djungeltrumman igång i huruvida vi dejtade eller inte.
Vi hade gjort både det ena och det andra innan den historien stannade...
Både jag och han vet att ingenting hände utan vi såg helt enkelt en film, MEN det spelar ingen roll när det kommer till att folk har för lite att göra, då kan såna simpla saker bli ganska vridna.
Såna här incidenter gör att jag till slut inte vill ha nåt med andra människor att göra.
Att det ska bli en stor utredning på byn om när min bil står parkerad eller inte är enbart sjukt och oerhört tröstlöst.
Kolla i era skitiga hörn först och främst... Jag vet en hel del om er med men skulle aldrig vara så ful att jag kacklade om det med andra.
Med det sagt säger jag tack till er få, som förstår att blir man tilldelad nån annans privata angelägenheter håller man käften. Tyvärr är ni lätträknade...

Nu är jag inte dummare eller så dåligt påläst att jag inte fattar att denna brist på tillit grundar sig i nån sorts barndom, alla har vi våra skadade hörn från den tiden och vi väljer själva vad vi vill göra åt dom. Jag själv har valt att inte vara naiv, bra eller dåligt vet inte ens jag men det är bara så jävla trist att se att vuxna människor inte förändras.
Är inte respekt och ärlighet nåt vi lär oss från barnsben?

Stundvis hade det varit skönt med nån sorts uppskattning. Att få höra att man är bra. Jag vet att jag just nu har valt att vara ensam. Man kan inte få allt. Men ibland behöver även jag en kram och få höra att jag är fin. Att jag lagar god mat och att jag har det fint hemma. Klappar mig själv på axeln och lägger mig ensam även denna natt. För när det väl mörknar har jag bara mig själv att luta mig mot. Imorgon får jag kliva upp och ge mig själv feedback precis som vanligt, undra jag ska trissa upp stämningen och ge mig ris? Äsch det lät tråkigt, jag fortsätter och smickra mig istället.
Tack för mig ikväll.

Varför vi som människor reagerar som vi gör. Ja dels är det vad vi är van och lärd till att göra och dels i hur vi är som individ kontra personlighet.
Jag är lärd att inte känna allt för mycket, känner man blir man svag och ett allt för lätt byte.
Jag är lärd att ensam är stark.
Jag är van att när det väl kommer till kritan finns det ingen förutom mig själv att lita på.
Min personlighet är att jag ibland kan tycka att jag är bättre än andra och ser därför oundvikligt ner på andra. Inte för att dom är mindre värda på nåt sätt och vis utan för att jag är bättre helt enkelt. Inte alltid en fördel att ha en bra självkänsla eftersom att den till slut gör en ganska ensam, dels är det osvenskt att gilla sig själv och fram för allt är det fult att vara egoist.
För i mångas ögon är en stark människa med bra självkänsla egoist.
Gillar man sig själv har man inte tid att gilla andra är en vanlig tankegång.
Sant och falskt enligt mig. Sant i den meningen att jag många gånger föredrar att gilla mig själv mer än andra i min närhet, många gånger för att orka stå själv. Vem ska finnas om jag glömmer bort mig själv?
Falskt i det hänseendet att en självsäker människa har vansinnigt mycket att ge, bara man behandlar denna rätt.
Jag är säkert skitjobbig stundvis att leva med, ja det står jag för. Men allvarligt, är vi inte alla det ibland?
Ärlighet och en jävligt stor dos ryggrad och stake eftersöker jag. Många tänker att dom är ärliga och jag uppskattar verkligen er naiva tanke men jag lovar er, när det väl stundar är vi alla kapabla att ta till lögner, vita som vilken färg än behagar.
Jag är sjukt ärlig men även jag ljuger. Jag lovar. Kan under lögnens tillverkning tänka att det är för andras bästa eller ibland för mitt bästa jag tar till en lögn, ja varför annars kan man ju tänka.

Tillit är ingen egenskap jag besitter och blir tyvärr ständigt påmind om att jag har rätt... Bittert må tyckas men jag är i alla fall inte naiv. Gör ditt egna val och skit i mitt.

Tillfreds med mig skulle vara en punkt långt upp på min lista detta år.
Är glad över att stolt presentera att jag är på god väg!
Små steg mot ett lyckligare liv sa vi va? Ja tametusan att det faktiskt känns så med!
Fast är det inte lite konstigt att jag är lugnare och mer jordnära när jag är själv? Fast att jag inte stundvis vill leva själv så är jag tryggare i mig när jag är det, ja det är inte lätt för hur man än gör är det både rätt och fel samtidigt. Måste vara nån sorts världs balans.

Nu har jag bestämt mig.

Detta är icke hållbart och det handlar inte längre om tålamod.
Jag sätter en punkt nu på tanken att det ska vara vi, har egentligen inga problem med att vara själv så varför skulle jag välja nåt halvdant som enbart är på nån annans villkor?
Då är jag hellre själv.
Jag tänker inte dansa marionettdansen igen.
Vill till slut hitta nån som vill vara med mig på riktigt.
Känner mig som en förföljerska bara för att visa mitt intresse som uppenbarligen inte är delat.
Nej, jag är värd nåt mer. Med riktiga känslor. Inte ett jävla lall bara.
Vi har nog olika syner på tålamod.
Som det känns bottnar tålamodet i att jag ska vänta på att eventuellt bli omtyckt, köper inte det och vill inte leva på det sättet.
Har levt ett för tufft liv och varit ensam för länge för att acceptera vad som helst.
Vill bara bli tagen på allvar och inte skaffa en massa nya vänner.
Jag vill ha nån att dela min vardag med, inte bara vissa utvalda stunder nån gång om sen när det passar. Typ att månen står i rätt kurs eller liknade, otroliga händelser..
Vill inte sätta mina känslor på paus, jag är redo att leva ut dom. Inte tvärtom.

Äsch. Slutklagat.
Du är nu officiellt "Of the hook"
Vi är från och med nu enbart vänner, precis som du vill ha det. Trist att jag inte fick visa hur bra jag kan vara och hur bra vi kanske hade varit tillsammans. Är väl bra på vänskap oxå antar...

Känner mig lite låg och ett ganska stort behov av bekräftelse infinner sig längs med att klockan blir senare och senare på dygnet.
Varför behöver vi människor bli bekräftade?
Ska inte sånt finnas i oss redan från början? Kan man inte bekräfta sig själv och söker andra som ska göra det åt en har man problem?
Nej varför då? Varför är vi så instyrd på vad styrka är?
Styrka ska tydligen vara att man klarar sig själv men vågar be om hjälp när man behöver, vart dras gränsen där?
Har man ett antal försök på sig eller är det en ren och skär dagsform mån tro..
Ja jag säger skit samma vad folk tycker, jag vill bli bekräftad och jag vill höra att jag är fin, är bra, och även ibland saknad.
Vart ligger felet i det? Ja att jag söker bekräftelse utanför mig själv och det är ju så klart tabu.
Har man ett stort bekräftelsebehov har man dåligt självförtroende.
Ja eller så har man bra självförtroende och en fin känsla som enligt mig själv är värd att bekräfta?

Sak samma.. Jag känner mig ensam ikväll vilket fall som helst, vad folk än har för åsikter om huruvida en människa fungerar.
Skulle bara vilja bli omhållen, få höra orden att jag har varit saknad.
Vill bli tagen på allvar och inte bortskämtad.
Det är fan inget fel i det.